Jag somnar så gott. Jag somnar tidigt. Jag somnar strax efter tio varje kväll och jag drömmer de allra bästa drömmarna. När morgonen kommer vaknar jag tidigt. Andreas väcker mig lite lätt med en puss på pannan innan han går till jobbet. Det är jag och han. Han och jag.
Jag har varit lite nere ett tag. Jag har varit irriterad på alldeles för många människor. Men å andra sidan vet jag även att alldeles för många  andra också har varit det. Det är februari, äntligen, och allt börjar kännas lite bättre igen. Jag uppskattar istället för att kritisera. Jag skakar av mig istället för att irriteras. Jag försöker i alla fall. Och jag försöker att skratta, att vara glad. Det är trots allt då man mår som bäst. Och hur man mår, det märker man nästan allra tydligast i träningen. När jag helt kan fokusera på en punkt, eller sluta ögonen och stänga inne mig själv när jag sitter på en spinningcykel, då är det ett tecken på att jag mår bra. När jag springer och kan tagga mig själv och taggas av Caroline, när vi kan tagga varandra, då mår jag bra. Ett fokus som betyder mycket. Ett fokus som är grundläggande i allt jag gör. Och jag har hittat dit igen. Det är den bästa känslan som finns. Caroline och jag vann lagtempot idag igen. Bra jobbat, tjejen!

Motivation. Inspiration. Det är inga enkla begrepp, inte för mig i alla fall. Motivation. Att hitta det där som får mig att kämpa, som får mig att springa lite till trots att hela huvudet exploderar i en kör som skriker: sluta! Det är svårt att hitta motivation när de negativa tankarna kommer. De tar över. Och då krävs det att motivationen tar över kontrollen. Hur gör man det? Det är inte helt enkelt. Men jag tror att det är inspiration som är källan bakom det. Alla hittar sin inspiration från olika håll. Jag hittar den från andra. Andra som inspirerar mig och på så sätt bygger upp min motivation. Jag ställer inga låg krav, nej. Utan min största inspirationskälla just nu, vad gäller löpningen och spinningen, är en tjej som springer halvmaraton på en timma och tjugo minuter och två sekunder. Och maraton på 02:49:02. Det är galet. Det är nästan sjukt. Och det är så långt ifrån vad jag NÅGONSIN kommer att uppnå. Och det är så inspirerande att jag bara vill ge mig ut och springa så fort jag tänker på det.
Jag blir ändå aldrig nöjd. Jag springer aldrig tillräckligt snabbt. Jag springer aldrig tillräckligt långt. Och dessa negativa tankar förstör samtidigt som de hjälper. Jag springer aldrig tillräckligt snabbt; alltså springer jag lite snabbare nästa gång. Men innan man kommer till det där ”så här länge har jag aldrig tidigare sprungit så här fort” gnatar de negativa tankarna nästan hål i huvudet på mig. Motivation. Inspiration.
Jag har träffat väldigt många inspirerande människor. Människor som har sitt eget intresse för musik, människor som gör musik och uppfyller sina drömmar på musikhögskolan. Jag har träffat människor som aldrig ger upp drömmen om att komma in på scenskolan, någon som springer häck tillsammans med en tjej som hoppar alldeles för högt i höjdhopp för att vara så ung. Någon springer 1500 meter snabbare än vad jag springer 1000. En tjej som tränar x antal timmar varje vecka och alltid är glad på ett spinningpass. Och alla dessa är mina idoler. Om jag blir författare så drömmer jag om att vara störst. När jag tränar är de snabbaste mina inspirationskällor. Medelmåtta, det räcker inte för mig. Är det likadant för alla? Tanken är naturligtvis INTE att jag tror att jag kommer att bli i närheten av så bra på vad dessa människor gör. Men jag vill gärna tro att det gör mig bättre på det jag gör. Bättre än vad jag är nu, bättre än vad jag någonsin varit tidigare. Jag jämför mig bara med mig själv. Men jag motiveras och hittar inspirationen hos de bästa.

http://springtherese.blogspot.com/ Vi ses på torsdag!

Nu är jag tillbaka efter julledigheten. När jag är ledig måste jag nämligen vara ledig och därför har jag inte skrivit på bloggen heller (trots att jag annars inte är så fruktansvärt aktiv heller).

Julen var mysig, den firades i Jönköping, som börjar bli en vanlig ordning. Vi var där flera dagar och hälsade på Andreas farfar. Och syster och hennes familj. Jag och Andreas fick ta med oss Emma en dag till pulkabacken och vi åkte tills Emma tyckte att det fick räcka med snö som yrade i ansiktet. Hon är alldeles underbar.

Sedan åkte vi hem igen och firade jul med min familj på Juldagen. Rena motsatsen från julafton i Jönköping, och allt har sin charm!
Det blev massa spel, galna och mycket skrattframkallande.



När vi öppnade julklappar skrattade jag så att tårarna rann och gladare än så var det väldigt länge sedan jag var. Det är bara min bror som kan spela mig ett sådant spratt och det är underbart att omges av en familj som delar sin humor.

Sedan blev det nyårsafton och Andreas syster med familj kom till Göteborg och deras släkt. En alldeles fantastisk nyårsafton med god mat och gott vin och fina fyrverkerier.

Tack för förra året!

EssA